Check-point watch

För att på ett effektivt sätt kunna genomföra våra uppgifter som medföljare vid den militära övergången hade vi redan innan vi tog bussen till Qalandia tidigt i fredags morse samordnat med dem som skulle komma att närvara där tillsammans med oss. I detta fall FN personal och medlemmar från den israeliska kvinnoorganisationen Marchon watch vilket kan översättas som gränsövervakning. Den sistnämnda organisationen består företrädesvis av äldre israeliska kvinnor (och tre män) som sex dagar i veckan befinner sig på den israeliska sidan av ett antal militära övergångar. Dess aövergångar finns för att ta sig igenom muren in till Västbanken och i dagläget finns det ungefär 600. Det kan noteras att för judisk-israeliska medborgare är det olagligt att besöka större delen av Västbanken. Gaza är helt förbjudet att besöka.

Det kanske redan nu ska tilläggas att den första september i år inleddes Ramadan, fastemånaden och den största muslimska högtiden på året. Fredagen är dagen då helgen inleds i den muslimska världen och den första fredagen i Ramadan är en mycket speciell dag för många muslimer. Det är alltså början på Ramadan och också den dag då många gärna vill be inne i Jerusalem. För att få lov att göra detta (0m du bor på Västbanken)måste du ansöka om ett speciellt bönetillstånd hos de israeliska myndigheterna. De ges bara ut till vissa ålderskategorier som kan ändras med kort varsel, ibland samma dag. I år är åldersgränsen för kvinnor 45 år och över och för mån 50 år och över.

Nu föll det sig så att vårt team började vårt uppdrag just denna fredag. Jag hade försökt föbereda mig mentalt på vad jag skulle se och uppleva och tänkt mycket på vad det skulle innebära för mig om jag skulle tvingas söka tillstånd för att få utöva min tro. Det kändes inte alls bra. Jag hade också tagit del av här boende människors erfarenhet av arbete vid de miltära övergångarna under Ramadan.

Mina farhågor var därför att det kanske skulle bli en morgon med mycket trängsel, långa köer, stressade och aggressiva unga militärer och arga palestinier, som ju också nyligen börjat sin fastemånad och av förklarliga skäl var både hungriga och trötta efter den tidiga morgonmåltid de äter innan solen går upp. Samtidigt ville jag inte tro för mycket innan jag med egna ögon sett och upplevt situationen.

Fredagen blev nu för min del ganska lugn. Det fanns inga länge köer. Vi tog tiden på hur lång tid det tog att passera igenom den militära spärren och räknade någonstans mellan 45-100 personer i minuten. Men samtidigt som jag uppfattade läget som ganska lugnt var det helt omöjligt att inte lägga märke till all beväpnad personal. Min uppfattning var att de 'provsiktade' på mig och även om jag fått lära mig att de inte får lov att skjuta annat än gummikulor innan de ringt och frågat om tillstånd så kändes det självklart otryggt. Kanske ville de markera att de skulle kunna använda sina vapen, men det är svårt att veta. Min uppfattning är trots allt att många soldater verkar så vana vid sina vapen att de även oavsiktligt siktar på sina kompisar och befäl utan att reflektera över det.

Under vår träning infört vårt uppdrag här i Palestina och Israel ingick en föreläsning från ett före detta israelisk militärbefäl. Michael tillhör den grupp som här i regionen ofta refereras till som refusnics, det vill säga människor i det israeliska samhället som vapenvägrar. Bland annat pratade han om vilka medel den israeliska militären vanligtvis använder för att skapa ordning och i vilken ordning. Vanligen används först ljudbomber, sedan tårgas  följt av gummikulor och slutligen skarp ammunition.

För mig blev det som sagt en intensiv men ganska lugn morgon men väl hemma fick jag höra av mina kollegor att stenkastning från det närliggande palestinska flyktinglägret snabbt resulterat i tre ljudbomber och tårgas och förmodligen får även jag uppleva någonting liknande innan jag åker härifrån även om jag är glad att slippa det min första morgon vid muren.