Lonely planet - a political guide book

Is lonely planet guide book to Palestine and Israel anti-zionist? Please follow the link.

Not welcome in Hebron

Breaking the Silence consists of former israeli soldiers who served in Hebron. I was signed up to join them this morning but this letter arrived last afternoon:

"We have just recieved a phone call from the Hebron police notifying us that we are not allowed in Hebron tomorrow.

The official reason -settlers from all over the territories might be arriving in the city tomorrow and the police are afraid for our safety. While we find this excuse illegetimate, we are at this point complying with it.

We as Israelis must remember that the ability to see things with our own eyes is fundamental to a democracy.

Breaking the Silence will continue demanding our rights to enter the city of Hebron."

And I will indeed continue signing up for their tours.

Police, IDF complete evacuation of illegal outpost of Yad Yair

Read the head line above in todays Ha'aretz. 

Interestingly enough the article continues "Senior IDF offocials have held contact with settler leaders in an effort to coordinate an agreement upon relocation of the outpost closer to the settlement of Dolev" and that "on wednesday, the Israeli Defence Forces backed off of a planned evacuation of the illegal West Bank outpost, west of the settlement of Binyamin after a throng of settlers who learned of the plan gathered at the site before dawn on wednesday".

So, did I get this right? The complete evacuation was in fact a plan of moving a settler out post closer to a....eh........settlement.  

There is no other way

Today I send a thought to Nahil Abu-Rada who gave birth to a dead child at the Huwara check-point last week.

Towards the humanitarian gate

The humanitarian gate is a gate inside the check-point usually used by women, older people or people that are sick, in wheel chairs or generally considered in need of not going through the regular entrance.

This morning this extra entrance was created for people to pass through into the compound where the actual check-point is. This old man is being escorted so that he doesn't have to wait in line. He is not yet at the humanitarian gate and was taken there by members of the red crescent in a wheel chair. 

Friday is a special day, especially during Ramadan as this allows people from the West bank who have obtained so-called prayer permits to pray at the Al-Aqsa mosque in Jerusalem.

Making way for wheel chairs

Wheel chair are tricky to get across check-points. As i found out today. UN OCHA was first coordinating with the IDF (Israelis defence force) and the Red Crescent (not called the Red Cross in the muslim world)to get the people through the barbed wire so they could get to the wheel chairs that were in the inside.

So this is what first looked like this on the outside of the check-point right at the outskirts of Ramallah.

Qalandia check-point

Qalandia check-point (CP), eller militär gränsövergång som det brukar översättas. Qalandia är en av ca 600 barriers som finns i Palestina och är för många Ramallahbor en del av vardagen. Den är en del av muren och det är nödvändigt att, som palestiner gå igenom den till skillnad från mig som på grund av mitt pass och min identitet som 'internationell' kan sitta kvar på bussen som kör igenom övergången.  

Shabat shalom from the Women in Black, Jerusalem!

Check-point watch

För att på ett effektivt sätt kunna genomföra våra uppgifter som medföljare vid den militära övergången hade vi redan innan vi tog bussen till Qalandia tidigt i fredags morse samordnat med dem som skulle komma att närvara där tillsammans med oss. I detta fall FN personal och medlemmar från den israeliska kvinnoorganisationen Marchon watch vilket kan översättas som gränsövervakning. Den sistnämnda organisationen består företrädesvis av äldre israeliska kvinnor (och tre män) som sex dagar i veckan befinner sig på den israeliska sidan av ett antal militära övergångar. Dess aövergångar finns för att ta sig igenom muren in till Västbanken och i dagläget finns det ungefär 600. Det kan noteras att för judisk-israeliska medborgare är det olagligt att besöka större delen av Västbanken. Gaza är helt förbjudet att besöka.

Det kanske redan nu ska tilläggas att den första september i år inleddes Ramadan, fastemånaden och den största muslimska högtiden på året. Fredagen är dagen då helgen inleds i den muslimska världen och den första fredagen i Ramadan är en mycket speciell dag för många muslimer. Det är alltså början på Ramadan och också den dag då många gärna vill be inne i Jerusalem. För att få lov att göra detta (0m du bor på Västbanken)måste du ansöka om ett speciellt bönetillstånd hos de israeliska myndigheterna. De ges bara ut till vissa ålderskategorier som kan ändras med kort varsel, ibland samma dag. I år är åldersgränsen för kvinnor 45 år och över och för mån 50 år och över.

Nu föll det sig så att vårt team började vårt uppdrag just denna fredag. Jag hade försökt föbereda mig mentalt på vad jag skulle se och uppleva och tänkt mycket på vad det skulle innebära för mig om jag skulle tvingas söka tillstånd för att få utöva min tro. Det kändes inte alls bra. Jag hade också tagit del av här boende människors erfarenhet av arbete vid de miltära övergångarna under Ramadan.

Mina farhågor var därför att det kanske skulle bli en morgon med mycket trängsel, långa köer, stressade och aggressiva unga militärer och arga palestinier, som ju också nyligen börjat sin fastemånad och av förklarliga skäl var både hungriga och trötta efter den tidiga morgonmåltid de äter innan solen går upp. Samtidigt ville jag inte tro för mycket innan jag med egna ögon sett och upplevt situationen.

Fredagen blev nu för min del ganska lugn. Det fanns inga länge köer. Vi tog tiden på hur lång tid det tog att passera igenom den militära spärren och räknade någonstans mellan 45-100 personer i minuten. Men samtidigt som jag uppfattade läget som ganska lugnt var det helt omöjligt att inte lägga märke till all beväpnad personal. Min uppfattning var att de 'provsiktade' på mig och även om jag fått lära mig att de inte får lov att skjuta annat än gummikulor innan de ringt och frågat om tillstånd så kändes det självklart otryggt. Kanske ville de markera att de skulle kunna använda sina vapen, men det är svårt att veta. Min uppfattning är trots allt att många soldater verkar så vana vid sina vapen att de även oavsiktligt siktar på sina kompisar och befäl utan att reflektera över det.

Under vår träning infört vårt uppdrag här i Palestina och Israel ingick en föreläsning från ett före detta israelisk militärbefäl. Michael tillhör den grupp som här i regionen ofta refereras till som refusnics, det vill säga människor i det israeliska samhället som vapenvägrar. Bland annat pratade han om vilka medel den israeliska militären vanligtvis använder för att skapa ordning och i vilken ordning. Vanligen används först ljudbomber, sedan tårgas  följt av gummikulor och slutligen skarp ammunition.

För mig blev det som sagt en intensiv men ganska lugn morgon men väl hemma fick jag höra av mina kollegor att stenkastning från det närliggande palestinska flyktinglägret snabbt resulterat i tre ljudbomber och tårgas och förmodligen får även jag uppleva någonting liknande innan jag åker härifrån även om jag är glad att slippa det min första morgon vid muren.

Liten kvinna. Hög mur.

Vi är nu officiellt ekumeniska följeslagare i team 28. Team 27 lämnade i torsdags, under en högtidlig ceremoni, över uppdraget att fortsätta vandra bland palestinier och israeler. Vi är här på inbjudan av kyrkorna i regionen så det kändes bra och spännande att börja vårt uppdrag i en av Jerusalems vackra kyrkor i närvaro av präster och pastorer, lokal personal såväl som det gamla teamet.

Sex stycken svenskar är nu på plats i sina respektive team. Vi befinner oss alla på Västbanken. Mitt team i östra Jerusalem, de övriga teamen i Betlehem, Hebron, Tulkarem, Jayyous och Yanoun. En grundläggande princip för oss alla är att utgöra en tredje part,vilket innebär att vi inte tar ställning i konflikten. Men vi är inte neutrala vad gäller övergrepp och kränkningar inom sfären för mänskliga rättigheter. Vi finns dessutom på plats för att lära oss hur det är att leva med och under ockupation med syfte att sin förlängning få stopp på den.

Detta innebär ett praktiskt engagemang som i sig innefattar olika saker. Såsom att alla team bygger vidare på föregående teams arbete och att vi alla har vissa gemensamma arbetsuppgifter.

Alla team är exempelvis närvarande vid militära vägspärrar, alltså vid de övergångar som används för att ta sig igenom muren. Detta sker företrädesvis på morgonen och ofta vid de vägspärrar som är nära våra placeringar.

Vi utgör generellt en internationell närvaro som ibland, men inte alltid, arbetar tillsammans med lokala organisationer och FN. Syftet är delvis att underlätta för dem som vi kommer i kontakt med vid övergångarna. Det är vanligt att vi försöker hjälpa till om det uppstår problem med att ta sig genom spärrarna med rullstol, guidar dem som har små barn, är äldre eller behöver assistans genom en bredare ingång som de har rätt att använda. Syftet är också att samla fakta om hur lång tid det tar att ta sig igenom, att dokumentera eventuella övergrepp genom att fotografera och filma och att generellt föra vidare ögonvittnesberättelser, inte minst till israeliska människorättsorganisationer.

I morgon fortsätter bloggen om min första morgon  vid den militära övergången Qalandia, en av de större övergångarna som ligger mellan Jerusalem och Ramallah.

Första tiden som följeslagare i Palestina/Israel

Efter en lång process har jag nu anlänt till Palestina för att under tre månader arbeta som ekumenisk följslagare, utsänd av Sveriges kristna råd.

Just nu har vi överlämning vilket innebär att vi rent fysiskt går igenom det vi kommer att arbeta med. Hur man tar sig in på Västbanken, hur och var vi arbetar vid de olika militära vägspärrar, vilka grupper, flyktingläger, husrivningar, kyrkor et cetera vi kommer att 'följa' i egenskap av följeslagare.

Jag inser redan att precis som jag trott kommer detta att bli ett spännande men samtidigt krävande uppdrag.

Just nu är det morgon på oljeberget i östra Jerusalem. Vi, det vill säga jag själv och mina fem vänner i det internationella Jerusalem-teamet är på väg till vår första Women in Black demonstration.

För mig är detta en mycket speciell dag. Dels därför att jag är glad att vara del av en grupp som aktivt stödjer både palestinier och israeler i deras strävan att få slut på ockupationen men också därför att jag är väl medveten om den utsatthet grupper såsom denna strävsamma grupp av svartklädda kvinnor och hur väl de behöver både internationellt stöd och uppmärksamhet.

Vi i eappi (Ecumenical accompaniment Programme in Palestine and Israel eller följeslagarprogrammet) deltar i egenskap av just följslagare, vilket kan innebära rent praktiskt - som i detta fall - att vi är med i demonstrationer men inte bär skyltar.

WIB är det ända undantaget vad gäller bärande av skyltar och anledningen är enkel -det finns bara fyra ord på deras demos: Få slut på ockupationen!